Bò Yin Râ Stiftelsen i Sverige
Bô Yin Râ Stiftelsens historia

Bô Yin Râ gav ut sina första böcker på 1910-talet och fortsatte därefter att ge ut böcker fram till sin död 1943.

I Sverige kom Anna Widing (1853-1933) tidigt, omkring år 1920, att inse att de här böckerna är extraordinära, och började översätta dem till svenska. Detta arbete fortsattes sedan av hennes söner Axel (1881-1966) och Gotthard (1883-1973), som också gav ut de svenska översättningarna på ett eget förlag, Widings Förlag. I förlaget var också Gotthards söner Åke (1922-1971) och Svante (1921-2006) verksamma. Från 1973 sköttes verksamheten av Svante Widing fram till hans död år 2006. Under denna tid ombildades förlaget först till Widings Stiftelse och sedan, år 2000, till Bô Yin Râ Stiftelsen i Sverige.

Nedan följer en utförligare beskrivning i tre delar. Den första är en så gott som ordagrann återgivning av Gotthard Widings redogörelse för tiden fram till 1965, den andra en återgivning av Svante Widings redogörelse för tiden därefter fram till 1995 och den tredje en kort beskrivning av den nuvarande verksamheten.


Gotthard Widings redogörelse för tiden fram till 1965

Vi hade en sedan länge död bror, Gunnar, som under åren 1918-1919 hade tagit ett s k krigsbarn. Denne var son till en professor Jungwirth vid konstakademin i Wien. Efter sonens hemkomst fick vår bror ett tackbrev och med detta följde ”Das Buch vom lebendigen Gott” av Bô Yin Râ.

Min bror hade inte tid och kanske inte heller lust att läsa den, eftersom det skulle bli besvärligt med språket. Vår mor, Anna Widing, vistades emellertid då hos Gunnar, och eftersom hon var mycket språkkunnig började hon läsa den. Hon tyckte boken var märklig och ville att vi, hennes söner, också skulle läsa den. ”Den liknar inte alls vad man i allmänhet får läsa eller höra”, yttrade hon.

Inte långt därefter kom hon att bo hos vår äldre bror Axel, som var distriktslantmästare i Sunne. För honom läste hon brottstycken i boken och han blev genast eld och lågor. Han hade nämligen några år tidigare haft en märkvärdig upplevelse. Den skulle kanske kunna hänskjutas till hallucinationernas område. Men Axel förnekar detta på det bestämdaste. Upplevelsen blev en gåta för honom själv och andra för vilka han berättat den. När han nu hörde vad mor läste ur Bô Yin Râ’s bok tänkte han att han här kanske kunde få en förklaring på sin märkvärdiga upplevelse.

Så började då mor att översätta boken och Axel blev allt mer intresserad. Han satte sig i förbindelse med förlaget som givit ut boken och beställde samtliga då utkomna böcker av Bô Yin Râ och även alla de kommande. Han prenumererade också på de tyska tidskrifterna ”Magische Blätter” och ”Die Säule”, som då och då innehöll små artiklar av Bô Yin Râ. Dessa artiklar flätade Bô Yin Râ senare in i sina böcker.

Med mig gick det annorlunda till. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag alltid haft intresse för ”livets gåta”. Detta intresse hade fått mig att läsa en hel del skrifter som enligt min mening behandlade detta ämne. Så småningom kom jag också till de positivistiska böckerna. Dessa föreföll mig klara och redbara och jag blev ”fritänkare”, men inte riktigt tvättäkta. Jag minns att varje gång jag skulle fatta mitt beslut att bli riktig fritänkare hörde jag alltid något inom mig som sade: Men vad är då ”jag”, vad är det som säger ”jag” inom mig? Det förklarar inte den positivistiska läran. Frågan fick stå öppen och jag tröttnade snart på alltihop.

När jag sedan fick mors översättning av ”Den levande Guden” läste jag den på samma sätt som jag läst fritänkarböckerna. Jag läste med kritisk inställning så som jag lärt mig av dem. Jag fann – jag blygs att tillstå det – att Bô Yin Râ var en ganska förmäten herre, som uttalade sig så tvärsäkert om ting som ingen visste något om.

Emellertid kom också min dag. Något inträffade som grep mig alldeles oerhört, och då i samma stund hörde eller kanske rättare förnam jag inom mig några ord. Jag blev nästan som förlamad och tårarna flöt ymnigt. Det var ord som jag hört förut mer än en gång, men nu hade de fått en helt ny förklaring. Detta ögonblick blev en vändpunkt i min livsuppfattning.

Inte långt därefter fick jag en översättning från mor av en ny Bô Yin Râ-bok. Jag hade inte läst länge i den förrän just de ord som jag tidigare förnam i mitt inre stod skrivna i den mening som jag uppfattat dem.

Vad nu!, tänkte jag. Vet han detta? Och jag som trodde att jag var den ende som visste detta! Jag blev överväldigad. Från den dagen läste jag på ett annat sätt. Jag läste om det jag förut läst och blev förvånad. Hur hade jag läst? Ingenting hade jag förstått. Jag blygdes inför mig själv. Nu läste jag med mitt hjärta, förut hade jag läst med min hjärna.

Så småningom började mor och Axel fundera över om inte även andra, som inte behärskade tyska språket, borde få del av dessa värdefulla böcker. Därför sändes olika översättningar till en del förlag med förfrågan om de skulle vilja ge ut dem. Men det gav inget resultat.

Nu tyckte mor att tiden var mogen att skriva till Bô Yin Râ själv. Vad detta brev innehöll har jag aldrig fått veta. Men mor fick svar, inte från Bô Yin Râ utan från hans hustru Helene Schneiderfranken.

Hon skrev i detta brev att Bô Yin Râ på grund av sitt arbete inte hade möjlighet att själv besvara alla de privata brev han mottog utan att hon fått i uppdrag att sköta denna korrespondens. I sitt brev uppmanade hon oss att söka upp en grosshandlare, Axel Rydén, i Stockholm, såsom varande en vän till Bô Yin Râ. Med brevet följde dessutom tre fotografier av Bô Yin Râ, alla signerade med hans namnteckning. De var från olika skeden i hans liv.

Axel Rydén hade under en affärsresa i Tyskland händelsevis kommit över ”Das Buch vom lebendigen Gott” och funnit den så intressant att han tog genaste vägen för att besöka Bô Yin Râ, som då bodde i Schweiz. Vid detta tillfälle köpte han också ett landskap som Bô Yin Râ målat i Grekland.

Han gjorde senare flera besök hos Bô Yin Râ och en gång tillsammans med sin fru. Vid detta tillfälle köpte hans fru en annan målning från Grekland och han själv samtliga målningar som ingår i Welten-serien. Vid hemkomsten berättade Rydén att Bô Yin Râ hade uttryckt sin tillfredsställelse över att dessa målningar kom till Sverige.

Åren gick, Axel Rydén gifte om sig och inte långt därefter dog han (omkring 1935).

När min bror Axel fick höra detta reste han genast till Stockholm för att besöka sterbhuset och fråga sig för om han skulle kunna få köpa samtliga tavlor som målats av Bô Yin Râ. Vid hemkomsten till Sunne – jag var då hans gäst där under min semester – berättade han vad som hänt och slutade med: ”jag tror att jag får dem, du skall få se att jag får dem”.

Jag blev mycket glad och frågade – oförskämt nog – om jag inte kunde få delta i köpet. Axel blev glad över förslaget och erbjöd mig hälften. Innan köpet på långa vägar var avslutat drog vi lott – med hjälp av reproduktionerna i Welten – om vilka som skulle tillhöra den ene eller den andre. Efter en tid kom budskapet att vi kunde hämta tavlorna. Det blev en glad vandring när jag gick för att hämta dem. De tavlor som enligt lottdragningen tillfallit Axel sändes till Sunne jämte landskapet som Axel Rydén köpt av Bô Yin Râ.

Axel hängde genast upp dem i sitt arbets- och mottagningsrum, så att de var tillgängliga för alla besökande. Jag hängde mina i vår sängkammare, dit ingen utomstående hade tillträde. Men innan dess hade jag visat dem för en del konstnärer och även för andra. Någon förståelse fick de dock inte och en del uttalade sig ganska vanvördigt, så jag ansåg det vara bäst att gömma undan dem för att på så sätt skydda dem från att vanhelgas. Men tack vare att Axels var tillgängliga för alla blev det så småningom känt var dessa tavlor fanns. Och en dag kom en tysk man som var Bô Yin Râ-beundrare och erbjöd sig att förmedla ett köp av dem. Det fanns nämligen i Zürich en direktör Drenowatz som önskade köpa dem. Han var ägare till Kobersche Verlagsbuchhandlung.

Nu började ett nytt funderande. Skulle vi sälja dem eller inte?

Vi hade ofta tänkt: Vad skall det bli av dessa tavlor när vi en gång är borta? Och är det rätt att de finns här i en avkrok av världen, dessa tavlor som borde vara tillgängliga för alla?!

Om vi sålde dem och fick ett bra pris så skulle vi få pengar till att ge ut svenska upplagor av Bô Yin Râ’s böcker. Detta blev avgörande och underhandlingarna började. Vid detta skede dök en annan tysk man upp. Han var från Helsingfors och hans namn var Lehmann. Han ansåg att vi inte skulle ge ut några översättningar av böckerna. De får inte översättas, sade han. De som vill läsa dem måste först lära sig tyska språket, och de som inte vill det är dem inte värdiga. I stället skulle vi använda pengarna till att bilda en förening – en andlig-magisk förening av mystisk art vid namn EBDAR. Bô Yin Râ hade själv skrivit texterna. Den var tillgänglig endast för män, inte för kvinnor.

Det låg kanske något i detta, men vi stannade för översättningarna. Vi hade ju själva inte haft annat än översättningar när vi läst böckerna. Först efter mors död (1933) kom vi att läsa även de tyska böckerna.

Det var min bror Axel som ensam skötte förhandlingarna. Som oeftergivligt krav begärde han att få tillräckligt betalt så att vi kunde ge ut Bô Yin Râ’s böcker på svenska samt att vi fick förlagsrätten för Sverige. Köpet kom till stånd 1952 och samma år bildades Widings Förlags AB, som tog som sin uppgift att uteslutande ge ut svenska översättningar av Bô Yin Râ’s böcker. Innan 1953 var till ända hade de sju första böckerna kommit ut. Axel var här den ende ledande kraften. Sedan dess och fram till 1965 kom ytterligare fem böcker ut.

När jag nu efteråt tänker på hur händelserna gripit in i varandra och därtill ligger de ord som Bô Yin Râ yttrade till Axel Rydén vid försäljningen av Weltenmålningarna, nämligen att han med tillfredsställelse såg att dessa tavlor kom till Sverige, kan jag inte frigöra mig från känslan att krafter här har spelat in som inte är av fysisk natur.


Svante Widings redogörelse för tiden fram till 1995

Mor Anna, som översatte till svenska, hade inget fast arbete, så hon hade ju tid. Sönerna läste och fann i böckerna den sanning om livet som de förgäves sökt i andra böcker och läror.

Från min barndom på 1920-talet minns jag hur min farmor Anna satt och översatte i ett rum i mitt föräldrahem, Rådmansgatan 4 på Östermalm. Slutliga översättningar skrev hon med bläck på foliosidor. De blev ett underlag för manus till de första utgivna böckerna, varom berättas nedan.

Omkring 1920 hade Axel Rydén av Bô Yin Râ förvärvat alla de 20 Weltentavlorna i original. Han hade dem i sin våning på Östermalm i Stockholm. Jag minns från min tidiga barndom att jag besökt honom med min farmor Anna.

Fram till början av 1950-talet har jag inget minne av att jag hört om någon annan svensk, som var intresserad av Bô Yin Râ’s böcker, förutom en liten grupp i Lund, som under ledning av professor Odeberg i början av 1940-talet studerade några av böckerna på tyska.

Rydén dog i mitten av 30-talet och sterbhusets förvaltare, en advokat, fick i uppdrag att sälja tavlorna. Han kom underfund med att släkten Widing var intresserad av Bô Yin Râ’s böcker och tavlor, kontaktade oss, och efter ganska långdragna förhandlingar såldes tavlorna hösten 1937 till Axel och Gotthard Widing för 2000 kr.

När bröderna Axel och Gotthard Widing gått i pension i slutet av 1940-talet fick de mera tid att ägna sig åt Bô Yin Râ-böckerna. En åtgärd som föreföll dem naturlig och inte borde innebära så stora svårigheter var att ge ut böckerna på svenska, man hade ju redan översättningar av många böcker. De skickade manus till flera svenska förlag och frågade om de ville ge ut böckerna. Besvikelsen blev stor då inget förlag åtog sig att ge ut dem.

1951 hände det som Gotthard Widing berättat om och som kom att få avgörande betydelse för utgivningen av Bô Yin Râ’s böcker på svenska. Schweizaren Drenowatz från Zürich kontaktade Axel Widing och frågade om han visste var Bô Yin Râ’s tavlor Welten fanns. Han hade efter mycken möda funnit att de sålts till Sverige och att Widing var en av få svenskar som hade köpt böckerna från Schweiz. Axel och Gotthard svarade naturligtvis att tavlorna fanns i deras ägo. Drenowatz återkom och sa sig vilja köpa tavlorna tillbaka till Schweiz. Efter en hel del skriftväxling såldes tavlorna 1952 för närmare 100 000 kr och ett villkor, nämligen att Widing skulle få ensamrätt att ge ut böckerna på svenska.

Denna förlagsrätt bekräftades dock inte skriftligt förrän 1992. Vi har fram till dess arbetat med ett muntligt besked. 1952 fick vi endast ett vagt löfte om ensamrätten, men rätten att överhuvudtaget få ge ut böckerna har aldrig ifrågasatts, tvärtom har man från Schweiz vid flera tillfällen hjälpt oss, uppmuntrat och stött oss vid utgivningen.

Vid förhandlingarna medverkade Axels son Lars ganska aktivt. Tavlorna sändes på våren 1952 till Schweiz och ankomsten av likviden firades med en måltid på Operakällaren.

Man hade redan planerat för tryckning och utgivning. För att skaffa oss större förtroende hos allmänheten vid utgivningen och försäljningen av böckerna startades ett aktiebolag, Widings Förlags AB. Det fick ett aktiekapital på 25 000 kr. Styrelsen bestod av Axel, Gotthard och Åke Widing. Ett år efter starten, då jag flyttat från Norrland till Stockholm, inträdde jag i bolaget och fick hand om bokföringen, ett lätt arbete eftersom jag gått stora bokföringskursen på Handelshögskolan i Stockholm.

1953-54 trycktes de sju första böckerna och nu uppstod ett nytt problem. Hur skulle man kunna sälja böckerna? Bokhandlarna var tveksamma. Man började ge bort en bok och hoppades att mottagaren skulle bli så intresserad att han eller hon köpte de andra böckerna. Det gick trögt. Bröderna Axel och Gotthard blev besvikna och förstod endast långsamt att de böcker som de länge ansett som helt oumbärliga, därför att de gav svar på de stora livsgåtorna, inte var så lätta att förstå. Bl a gav man bort en av böckerna till alla präster inom ett län, jag tror det var Skaraborgs län (Skara stift). Det hade ingen effekt. Ingen bok såldes på det viset. Kanske helt naturligt.

Böckerna såldes i hemmen hos Axel, Gotthard och Åke Widing. Många är de köpare som på 50- och 60-talen kom upp till Gotthards och Katarinas våning på Rådmansgatan och trodde att de kom till en expedition hos ett förlag, men fann att de kommit till en privatvåning. Men de fick de böcker de tänkt köpa och ibland även en kopp kaffe och en pratstund.

En anekdot tål att berättas i det här sammanhanget. En kund kom och ringde på hos Axel och Ester i Hässelby och frågade om han kunde få köpa ”Boken om den levande Guden”. Ester som då börjat höra lite dåligt tyckte att han frågade efter Axel och svarade: ”Nej, han är nere i källaren och hämtar potatis.”

Efter utgivningarna 1955-58 började startkapitalet från tavelförsäljningen att ta slut. Något annat måste inträffa.

I mitten av1957 svarade Nils Kalén i Linköping på en annons som Gotthard hade satt in i en av Stockholms största tidningar. Gotthard och Nils brevväxlade, träffades och började ett samarbete, som på sitt sätt betydde ett genombrott för försäljningen. Nils ägde och drev Hälsans Förlag och sålde från sin bostad en mängd olika böcker från skilda religiösa riktningar, och kompletterade nu sin bokkatalog med de dittills utgivna Bô Yin Râ-böckerna. Kalén började sälja våra böcker i oktober 1957. Samarbetet med honom fortgick sedan till Gotthards död år 1973. Därefter ville han inte längre göra reklam för våra böcker – han föredrog i stället Martinus böcker. Efter 1975 har vi inte hört något från honom.

Genom Kaléns insatser från slutet av 1950-talet började man sälja böcker om än i liten skala. Men varje försäljning utöver ett tiotal per år betraktades som en stor framgång. Kalén hjälpte även till med tryckning av nya böcker och anlitade då Linköpings Tryckeri. Jag minns hur mina föräldrar, Gotthard och Katarina, då nära 80 resp 70 år, satt och korrekturläste nya böcker, den ene läste högt ur manus och den andre följde med och rättade i korrekturet. Det är svårt att korrekturläsa dessa böcker, de är inte som vanliga böcker.

Gunnar Ringström, född vid sekelskiftet, kom att köpa böckerna genom Hälsans Förlag i slutet av 1950-talet. Han blev snart mycket entusiastisk och kom att verksamt bidra till vidare utgivning och spridning av böckerna. Hans son Ulf blev också mycket intresserad och har berättat att han 1960 för första gången besökte Gotthard och Katarina på Östermalm och blev bjuden på te då han skulle köpa någon bok – eller ville han bara träffa det fina förlagets medarbetare?

Ett problem som trängde sig på var lagringen av böckerna. Eftersom de 10 senaste böckerna trycktes i upplagor på 1000 ex och de 10 äldsta i upplagor på 1500 till 2000 ex så blev erforderligt utrymme ganska stort. Så länge Nils Kalén hjälpte oss så förvarade han en stor del av böckerna i ett förråd i Linköping. Mot slutet av 60-talet ville han dock att vi successivt skulle ta över böckerna. Åke hjälpte då till och började förvara dem i källaren i sin villa i Nacka. Men där var det inte alltid rätt klimat, så en del böcker blev fuktskadade och en del t o m maskskadade. Några böcker lagrades i källaren till Rådmansgatan 4, men det var inte heller bra med hänsyn till fukten.

När jag flyttade från Göteborg till Stockholm 1978 och köpte en villa i Södra Ängby började jag genast inreda en del av källaren till bokförråd. Där kunde vi hålla rätt fuktighet och temperatur. Av de böcker som trycktes i Göteborg 1969-1978 fick vi förvara en hel del i Gunnar Ringströms villa i Långedrag, men när han gick bort 1988 så måste dessa böcker upp till Stockholm. Jag hyrde då in dem på Liber Distributions förråd i Lunda i Spånga, där de låg på två pallar, ganska bra lagrade. Det har varit många flyttningar, som givit upphov till en del svinn.

Det har nog förvånat en del att de som i dessa böcker funnit livet självt inte rusar ut på stan och ropar ut detta utan i stället behåller denna kunskap djupt i sitt hjärta som en dyrbar ädelsten som inte får visas. Gotthard levde med dessa böcker sedan början av 20-talet. Han hade gått i målarskola på 10-talet och där fått några goda vänner som han ofta träffade och diskuterade med. Flera av dessa blev kända målare och hör till gruppen Smedsudds-konstnärerna. En av dem var Alf Munthe, känd för oljemålningar och textilkonst. Först efter ett tiotal år började Gotthard berätta för Alf om Bô Yin Râ och Alf började läsa och fann livets mening. Alf började själv göra översättningar bl a av den tjocka och lite besvärliga boken ”Konstens värld”. Alfs översättningar är lite särpräglade och vi har tyvärr ännu inte kunnat dra nytta av dem för utgivning.

Alf berättade i sin tur så småningom om böckerna för sin gode vän arkitekten Nils Tesch. Han gick bort i slutet av 70-talet. När jag en tid efter dödsfallet ringde en av sönerna för att få tillbaka ett par unika översättningar som jag lånat ut, förstod jag att sonen inte hade en aning om Nils djupa intresse för Bô Yin Râ. Jag minns Nils som en av de finaste människor jag träffat.

Gotthard lyckades inte överföra sin tro på Bô Yin Râ till någon mer av sina konstnärsvänner. Axel Nilsson var hans bäste vän bland dessa, men Axel förstod inte böckerna. Jag vet inte om Gotthard försökte intressera någon mer, jag tror han var mycket försiktig med att berätta om böckerna. Den som läser boken ”Mina lärjungars väg” får möjligen en förklaring till hur Bô Yin Râ kommer in i människornas hjärtan.

Åke Widing (född 1922), min ende bror, var från 1950-talet till sin död i november 1971 mycket aktiv för spridandet av böckerna i Sverige. Han fick dock aldrig uppleva någon riktigt stor försäljning. Han blev den drivande kraften, påverkade utgivningen av nya översättningar, försökte ständigt öka försäljningen och kännedomen om böckerna. Förutom reklamen i Hälsans Förlags broschyr från Kalén såg han till att böckerna fanns i skyltfönster i Nordiska bokhandeln, på disken i Gröna Linjens matsalsentré på Mäster Samuelsgatan i Stockholm m fl platser. Aldrig kommer vi som var med på årsmötena på Rådmansgatan att glömma hans glada skratt och pådrivande sätt – i praktiken var det han som ledde sammanträdena, även om det i protokollet stod att Gotthard Widing var ordförande.

När Åke och Gotthard var borta (1973) och Nils Kalén snart därefter meddelade att han tyvärr inte kunde hjälpa oss längre uppstod en del problem för mig. Jag hade ju bara skött bokföringen tidigare. Skulle jag kunna driva försäljning och bokutgivning vidare, eventuellt ensam? Jag beslöt mig för att försöka, jag hade ju lyssnat på de andra och visste vad som hänt. En av mina första åtgärder var att försöka få till stånd en egen broschyr för förlaget. Dittills hade ju Nils snällt gjort reklam för böckerna i sin broschyr. Genom mitt yrkesarbete hade jag fått kontakt med en reklamman i Göteborg. Han fick ett par böcker och lite introduktion om vad det rörde sig om. Jag aktade mig för att säga att detta var den enda verkliga sanningen, det hade kunnat förstöra möjligheten till ett gott samarbete. Resultatet blev enligt min mening mycket bra, en fyrsidig folder med en bra slogan: ”Här är böcker för Dig som söker ett meningsfyllt liv och harmoni, säkerhet och klarhet.”

Sedan hade vi tur som om änglarna hjälpt oss. Broschyrerna måste ju sändas ut på något sätt. Av någon anledning, som jag glömt, beslöt vi oss för att sända med foldern i tidskriften Sökaren, som kommer ut 6 till 10 gånger per år. När just detta nummer kom ut hade Åke Falk ett TV-program där han hade med trollkarlen Uri Geller, som inbillade både Falk och många tittare att han hade hjälp av övernaturliga krafter vid sina trollkonster. Falk nämnde sedan att den som var intresserad av övernaturliga ting kunde läsa mer om sådant i ”Sökaren”. - - Tidskriften såldes som smör och vi fick en släng av sleven och sålde det året omkring 400 böcker. Var det så Bô Yin Râ menade?

I början av 60-talet kom Gunnar och Ulf Ringström in i bolagets arbete. Hur det började vet jag inte riktigt, men så småningom började båda två att hjälpa till med att förbättra våra gamla översättningar och också göra nya. Det var utan tvekan ett lyft för kvaliteten på översättningarna. Gunnars entusiasm och optimism var stor, han försökte också intressera Göteborgs största bokhandel, Gumperts, att alltid ha böckerna framme för försäljning. Det ökade försäljningen något litet, jag hade aldrig hjärta att säga honom hur lite.

Omkring 1970 började Gotthard, min far, och jag att tala om att vi borde driva utgivning och försäljning av böckerna genom en stiftelse i stället för genom ett aktiebolag. Efter hjälp av en advokat som Gunnar Ringström rekommenderade bildades Widings stiftelse, men vi behöll bolaget för affärer. Alla aktierna i Widings Förlags AB överfördes som gåvor till Stiftelsen. Den största omedelbara vinsten av att ha en stiftelse var att ingen person ägde någon aktie i bolaget. Det var bekymmer för oss vid varje dödsfall inom släkten att aktierna ärvdes av hustru och barn, som kanske inte var lika intresserade av att sprida böckerna. Detta bekymmer bortföll nu, stiftelsen ägs inte av någon, det kan inte komma någon ägare som är ointresserad av ändamålet.

De bokhandlare som sålt mest av våra böcker är utan jämförelse de som uteslutande handlar med esoteriska böcker, astrologi m m. Dit hör främst Vattumannen på Drottninggatan i Stockholm, men även East & West i Stockholm (numera nedlagd) och Näckrosen i Göteborg. Övriga liknade bokhandlare har inte sålt nämnvärt med böcker – ännu. Vi började sälja genom dem omkring 1975, först genom Näckrosen, som då sålde i en kyffig lokal i gamla Haga i Göteborg men nu har en fin lokal bara ett par kvarter därifrån.

1986 kom en ny aktiebolagslag, som bl a innebar att bolag blev tvingade att anlita en auktoriserad revisor för årsbokslutet. Det skulle för oss innebära ett extra årligt utlägg på 10 á 15 tusen kr. Inför denna svårighet beslöt vi oss för att överföra försäljning och nytryckning och reklam på stiftelsen, som bildats 1974. Bolagets ”skal” såldes till Åke Hedlund för 5000 kr och samtidigt skrevs boklagret ner till 30 000 kr. Allt verkade bli bra, men det uppstod svårigheter med Hedlund.

När tryckningen av ”Världar” blev klar på nyåret 1988 hade vi svårt att få rum med alla böcker. Svenskt Tryck rekommenderade då Liber Distribution i Lunda (Spånga) som har ett mycket stort boklager. Vi hyrde in oss på två pallar och fick betala månadshyra.

När vi i mars 1993 skulle hämta några böcker upptäckte vi att alla böcker som hade lagrats hos Liber hade makulerats våren 1992. Det var svårt att få förståelse för att vi ville ha tillbaka våra böcker, många var ju tryckta på 1950- och 60-talen. I ett års tid diskuterades frågan utan att vi kom någon vart. I mars 1994 anlitade vi en jurist och då började Liber lyssna på oss, men inte förrän i februari 1995 hade vi ett avtal klart om hur Liber skulle ersätta oss.

Avtalet innebar att 9 titlar nytrycktes i sammanlagt 4600 ex, vilket var det totala antalet som makulerades. Senare reducerades det med 200 ex mot att 300 ark ”Världar” bands in. Dessa ark fanns kvar sedan 1987. Av de nytryckta 4400 ex bands 200 ex i hårda band och 600 levererades i ark, falsade och upptagna.


Tiden efter 1995

Svante Widings redogörelse skrevs 1995. Svante var aktiv i stiftelsen även efter detta årtal fram till sin död i januari 2006. Då han 1973 bestämde sig för att fortsätta arbetet med att sprida Bô Yin Râ’s skrifter tog han på sig en stor uppgift. Det som han tidigare skött tillsammans med sin bror, far och farbror fick han nu klara av ensam. Han fick ta hand om bokföring, försäljning, reklam och tryckning. Han höll dessutom kontakt med den schweiziska stiftelsen, Bô Yin Râ’s döttrar i Lugano och med Eric Strauss, som ger ut böckerna i USA. Årsmötena hölls hemma hos honom, och vi är många som kommer ihåg den uppslupna stämningen och hans glada skratt på dessa möten – precis som han skriver om sin bror Åke.

Som avslutning följer här en beskrivning av stiftelsens uppgift, nuvarande organisation och verksamhet.

Stiftelsen har enligt stadgarna som sin uppgift att göra Bô Yin Râ känd. I detta ingår att sälja Bô Yin Râ’s böcker men även att förmedla försäljning av böcker om Bô Yin Râ. Översättningar från tyska till svenska är också en del av denna uppgift. Hittills (2009) har 23 av de 32 böckerna som ingår i ”Das geistige Lehrwerk” publicerats på svenska. Några av de 9 återstående finns i preliminär översättning som dock måste gås igenom ytterligare någon gång innan publicering.

Den nuvarande organisationen består av en styrelse om fem personer, varav en är verkställande ledamot, två suppleanter och en revisor. Gunnar Widing, en fjärde generationens Widing och son till Svante Widing, är för närvarande stiftelsens revisor. Styrelsen sammanträder en gång om året. På årsmötet diskuteras huvudsakligen ekonomi men även lagerhållning, nytryckning och olika sätt att göra reklam. Styrelsen anordnar inte några regelbundna möten för intresserade läsare – det finns inte något som liknar en församling. Detta hänger dels ihop med att läsarna är utspridda över hela Sverige, dels med att mötet med Bô Yin Râ’s texter är mycket individuellt. Bô Yin Râ vill med sina ord i första hand känslomässigt påverka läsaren och endast i andra hand ge en beskrivning av det andliga livets struktur. Spontana sammankomster förekommer dock i Stockholm mellan årsmötena med styrelseledamöter och intresserade läsare.

Styrelsens arbete sker helt ideellt. Ledamöterna har själva känt en stor glädje vid läsningen av Bô Yin Râ’s böcker och vill därför göra allt för att andra också skall få denna möjlighet, nu och i framtiden. Allt överskott från försäljningen av böckerna går därför till reklam och tryckning av nya böcker.

Utgivningen av nya översättningar har gått långsamt de senaste åren på grund av de snäva ekonomiska ramarna, som beror på att försäljningen varit så liten som 30-40 böcker om året. Viss ekonomisk hjälp har vi dock fått från den schweiziska stiftelsen, t ex vid utgivningen av Världar, Livet efter detta och Lovsång. Den sistnämnda (och senast utgivna) boken ansåg vi oss emellertid bara ha råd att ge ut i häftad form. Reklam för böckerna har de senaste åren huvudsakligen skett med hjälp av en broschyr som vartannat år bifogats tidskriften ”Sökaren”. Det är osäkert om vi kan göra detta i framtiden, eftersom tidskriftens grundare och ägare, Sven Magnusson, avled 2008.

Några av styrelseledamöterna har hälsat på den schweiziska stiftelsens ordförande, Otto Lienert, och även besökt Villa Gladiola i Lugano, där Bô Yin Râ bodde i slutet av sitt liv. Villan förvaltas nu av stiftelsen. Där finns många av Bô Yin Râ’s originalmålningar, bl a de som hör till ”Världar”. Den schweiziska stiftelsen säljer inte själv böckerna utan det sker via ett förlag, Kobersche Verlag. De tyska böckerna säljs i en omfattning av 3000-4000 böcker om året. Otto Lienert nämnde att några böcker på engelska introducerades i Indien 2007 och då såldes i fler än 3000 exemplar.

Stiftelsens uppgift nu, 2009, är att på lämpligt sätt göra reklam via internet och att ge ut ännu en översatt bok, ”Brev med svar på många frågor” (tyskt original: ”Briefe an einen und viele”).


Ulf Ringström
Stiftelsens ordförande 2009


*

Boyinra-stiftelsen har som ändamål att sprida kännedom om Bô Yin Râ och hans böcker. Vi på stiftelsen arbetar ideellt med att hålla böckerna tillgängliga.
Vi vill gärna få kontakt med andra som läser hans böcker. Intäkterna från bokförsäljningen går främst till tryckning av böcker och lagerhållning.
E-post: info@boyinra-stiftelsen.se
Bô Yin Râ Stiftelsen i Sverige Copyright © 1974-2023