Att det i alla tider funnits människor som i beundransvärd tro på sig själva och sina egna åsikters ofelbarhet fanatiskt försökt tvinga på andra en förment "sanning" - att det aldrig saknats maktlystna spekulanter i fromma själars lättrogenhet - det vet alla som känner till människors längtan att ta sig över de murar som bildar en oöverstiglig gräns för den fysiskt-sinnliga kunskapen.
        Detta får emellertid inte hindra oss från att ständigt på nytt pröva varje vittnesbörd om mänskliga erfarenheter från överjordiska områden, ty om det här på tusentals misstag - på tusentals yttringar av rena självhävdelsebegäret - bara skulle ges en enda inblick i en överjordisk verklighet, så skulle uppmärksamheten bli rikligen belönad.

Jag är i den föga avundsvärda belägenheten att behöva påkalla en sådan prövande uppmärksamhet för mitt eget vittnesbörd.
        Det är här inte fråga om någon slags "världsåskådning" utan om ett delgivande av mina erfarenheter, som kan finna en plats i varje form av religiös övertygelse, såvida man inte a priori förnekar möjligheten av överjordiska erfarenheter.
        Väl förtrogen med de goda skälen till skepsis i fråga om möjligheten att göra sådana erfarenheter, förmenar jag ingalunda någon människa rätten att till en början ta emot mina skildringar av den andliga verklighet, som uppbär oss alla, med yttersta försiktighet och mångahanda tvivel.
        Jag anser mig å min sida ha rätt att slippa se mitt vittnesbörd om andlig erfarenhet utan vidare hänföras till en kategori av mänskliga yttringar som är minst lika pinsam och tvivelaktig för mig som för den mest härdade skeptiker bland mina läsare.
        Jag måste här vidare tala om att det i alla mina skrifter finns två mycket olika komplex av upplysningar: - dels ett mänskligt erfarenhetsgods som jag betraktar som åtkomligt för alla, även om vidden och djupet av de möjliga erfarenheterna alltid beror på individuella anlag - dels upplysningar som är grundade på speciella erfarenheter som bara är åtkomliga för mig själv, i den utsträckning det varit möjligt och nödvändigt att ge sådana upplysningar.

Jag beskriver i mina böcker bara sådant som jag själv har upplevt.
        Just därför är jag ibland tvungen att avlägga bekännelse om denna upplevelses art och form.
        Men liksom det i en botanikers skrifter förvisso inte i första hand är fråga om forskarens individuella upplevelser i det landskap, som försett honom med studiematerial, utan om ett utvidgande av hans specialvetenskap, så vill jag se allt det som avser ett individuellt upplevande som inte är tillgängligt för envar bara som förklarande tillägg, och jag anser det är viktigt att mina läsare tillägnar sig sådant som kan utveckla deras förmåga att göra egna erfarenheter på människans innersta existensområde.
        Den som väl levt sig in i mitt sätt att beskriva mina erfarenheter och sålunda låter ord för ord tränga in i sitt inre skall ur sitt eget innersta djup erhålla det hon behöver.

Ingenting är emellertid mera felaktigt än att vända intresset mot mig som förmedlare i stället för att koncentrera det enbart på mitt budskap!
        Med allt eftertryck måste jag här också gardera mig mot uppfattningen att jag vill grunda någon ny slags "andlig rörelse" eller någon ny religion.
        Människan har i våra dagar förvisso tillgång till ett rikt urval av religionssamfund, och varje sinnelag kan välja de former som tillfredsställer dess behov att ära gudomen.
        Vi behöver verkligen inte någon "ny religion" och ännu mindre några nya sektbildningar!
        Vad som däremot är helt nödvändigt är ett uppväckande av de levande andliga krafter, som jordemänniskan än idag kan finna i sig själv, precis som de första troende fann som samlades kring de nu tusenåriga religiösa symbolerna.
        Det som i våra dagar förefaller många så "föråldrat" och "otidsenligt" står fortfarande bara i början av ett reellt andligt förverkligande, och om vår tid uppfattar det åldersstigna som "otidsenligt", så har den bara såtillvida rätt som den saknar förmågan att mäta höjden och djupet i den förborgade sanning som den skulle kunna finna i sina nedärvda religiösa symboler, om inte de troende krävde en tro på ord där allt vad "ord" heter blott kan förstås som symboler…

Det är sant att det jag skildrar i mina böcker i första hand är avsett för människor, som förgäves sökt nå fram till en verklig gudsgemenskap i de traditionella religiösa formerna men som ändå känner ett behov av att uppleva sin tillvaro i samklang med den anade, eviga livsgrunden.
        Därutöver vill jag med dessa skildringar av min erfarenhet av den eviga verkligheten också nå de människor som stannar kvar i den religiösa traditionens gamla ärevördiga former men råkar in i den ena samvetsnöden efter den andra, därför att konventionell bokstavstro hindrar dem från att i sig själva frigöra de eviga krafter i själen som ursprungligen skulle uppväckas och frigöras genom att trossymbolerna anammades.
        De upplysningar jag ger om andliga erfarenheter kommer inte alls att göra de gamla religiösa formerna för att fatta den tidlösa sanningen "överflödiga" utan låta deras värdefulla innehåll bli levande för medvetandet på nytt.
        Lika visst som detta fördolda innehåll står att finna, lika visst är det en ödesdiger villfarelse att tro, att det skulle behövas nya samfundsbildningar för att avslöja den inre meningen hos det fördolda.
        Därigenom råkar man i en betydande fara att slutgiltigt förlora det verkliga vishetsgods, som man äger utan att ana det, för att sedan byta ut det förlorade mot de mest tvivelaktiga ideal som vilsegångna hjärnor någonsin frambringat.
        Det har i alla tider funnits gott om exempel, som bekräftar detta, och söker man efter sådana i vår tid behöver man inte gå långt.

Den som vill finna den eviga sanningen i sin nedärvda religionsforms symboler skall med förtröstan hålla fast vid dessa tills de öppnar sig för honom.
        Det som jag lagt fram i mina skrifter är inte i alla stycken avsett för honom, - men han kan tillägna sig mycket av det, även om han kanske ser sig tvungen att "översätta" mina formuleringar till sitt religiösa trossamfunds invanda formler.
        Han skall finna många ord, som ger nytt liv åt hans trosvilja, och där han i kamp mot svåra tvivel försökt tillkämpa sig en tro, där skall han återigen komma till inre säkerhet genom de upplysningar jag har att ge.
        Men även i sådana fall, där man inte längre vill anförtro sig åt en religiös ledning, kommer många tidigare dunkla läror med gammalt religionsstoff att börja lysa upp igen, så att de även utan bindning till någon jordisk trosform finner en väg till själen.

Det som jag har att förtälja ligger bortom tro och tvivel!
        Varje religionsform har sina apologeter och varje apologi sina vedersakare.
        Det finns inget mera ofruktbart slöseri med tiden än gräl om religiösa åsikter.
        Ingenting ligger mig därför mera fjärran än den dåraktiga avsikten att understödja eller förkasta någon tro.
        Den som läser mina böcker får själv finna ut hur det jag har att säga låter sig infogas i hans "världsåskådning", men han får inte börja läsa mina skrifter med den felaktiga uppfattningen att jag står i tjänst hos någon religionsform eller dess motståndare.
        Fastän jag försöker göra rättvisa åt alla områden av mänsklig upplevelse kan man dock tala om ett huvudinnehåll i mina skrifter, som kanske kan uttryckas på följande sätt:

Jag ger upplysningar om den för mig erfarenhetsmässigt kända förankringen av jordemänniskan i ett med fysiska sinnen ofattbart men likväl endast "sinnligt" genom andliga sinnen uppfattbart substantiellt "andligt" kraftområde, i vilket människans individuella medvetande kan vakna upp redan under det jordekroppsliga livet, och där det ofrånkomligen måste vakna upp efter den fysiskt-sinnliga existensens upphörande.
        Jag ger upplysningar om den för mig erfarenhetsmässigt kända hierarkin av individuella andliga hjälpare, som utgår från det nämnda andliga kraftområdets innersta urkärna och sträcker sig ända ned till mänskligheten på denna planet, där den manifesterar sig i enstaka människor som förberetts för det före sin födelse på jorden.
        Jag ger upplysningar om den för mig erfarenhetsmässigt kända möjligheten att komma i kontakt med denna hierarki och visar hur man kan uppnå denna kontakt.
        Jag ger slutligen också upplysningar om hur jag själv har fått den erfarenhet jag har och varför jag måste få den.

De ord och uttryck som jag brukar använda, när jag talar om det för mig erfarenhetsmässigt kända "andliga kraftområdet" och dess innersta "urkärna" liksom om medlemmarna av den "andliga hierarkin" som utgår från den, är inte godtyckligt valda utan motsvarar ett formuleringssätt, som är gemensamt för alla på jorden verksamma medlemmar av denna hierarki.
        Detta utesluter emellertid inte, att var och en som tar emot mina upplysningar kan översätta dessa uttryck till ett språk, som passar honom eller är honom kärt, vare sig han nu väljer orden ur sin nedärvda religionsforms föreställningsvärld eller skapar sig sina egna individuella symboler.
        Det enda som är viktigt är att han förnimmer den andliga verklighet som mina uttryck syftar på.
        Om man vill hålla sig till ett religiöst språkbruk, så kan man faktiskt säga, att jag ger upplysningar om hur "frälsning" kan gå till. Jag ser emellertid inte "frälsning" bara som en engångshändelse utan som en ständigt pågående process.

Jag är väl medveten om att jag inte alltid lyckats uppnå full entydighet i uttryckssättet på olika ställen i mina skrifter och vid olika tidpunkter, men läsare som bara är intresserade av sanningshalten i det sagda kommer säkerligen ändå snart att inse hur jag vill att mina ord skall förstås.
        Det språkliga uttryckssättet är en fråga om mänskligt fullkomnande, och för övrigt handlar det i mina skrifter, såvida det är fråga om sådant som bara kan uppfattas på ett inre andligt sätt, om ting som knappast kan beskrivas med ord.

För mig är det inte ett "behov" utan en ofrånkomlig plikt att dela med mig av det jag andligen upplevt till mina medmänniskor, och jag måste här tillstå, att uppfyllelsen av denna plikt varit allt annat än lätt för mig från allra första början.
        Med de resulterande skrifterna är dock min plikt uppfylld, och jag överlåter därmed villigt åt högre andligt verkande makter att lägga ner det erbjudna utsädet i lämplig jordmån, så att det alstrar levande frukt varhelst det är möjligt.
        Förvisso iakttar jag med glädje, att många frön redan spirat upp, men denna glädje yttrar sig hos mig blott som ett medkännande i det andliga skeende, som jag fått tjäna här på jorden.
        Jag blir emellertid alltid pinsamt berörd, när de som läser mina böcker välment försäkrar mig, att ingenting mer kan få dem att vända sig bort från det som de har erhållit genom mig.
        Ett sådant yttrande uppfattar jag som ett trohetslöfte som jag varken väntar mig eller kan godta, ty den som verkligen fattat, vad mina upplysningar vill ge honom, vet, att han blott behöver vara trogen mot sig själv för att allt framgent vara skyddad mot alla misstag och förbli trygg i sin levande Gud.

Det som mina skrifter förmedlar skall inte "tros" utan upptas sakligt, så att det kan leda till att det egna inre livet väcks upp.
        Jag är inte någon profet, som behöver "bekännare", - inte någon kämpe som ser sig om efter "anhängare", - utan blott en förmedlare av andliga inblickar i människans eviga hem.
        Den som anförtror sig åt min ledning, honom leder jag inte till mig själv utan till hans egen innersta, eviga livsgrund, som jag ständigt och jämt kan förnimma, eftersom jag själv blivit medveten där.
        Det sällsamma i dessa yttranden får läsaren lugnt finna sig i, tills han genom användning av de givna hänvisningarna själv nått fram till insikt i sin eviga natur och därmed till eget säkert omdöme.
        Då kommer mina ord att bara vara en bekräftelse på hans självupplevelse!